2010-06-15
21:27:12
21:27:12
Fritt Flygande - Elev 26
tänkte börja skriva någon form av "berättelse/novell" här i bloggen, lite när jag har lust ;)
jag har döpt den till Fritt Flygande, och den kommer att handla om ett tufft tonåringsliv,
så tja, följ den helt enkelt ;)
Del 1 - Elev 26
Efter att ha sprungit ifatt bussen, armbågat mig fram i det fullpackade utrymmet och tillslut fått tag i en stång att hålla i stod jag utmattad i fordonet.
'Bara en halvtimmes bussresa', tänkte jag varje morgon när jag stressat på bussen och funnit några lediga decimeter.
Och den stora träningsväskan gjorde det inte lättare för mig.
Det här var mitt andra år som elev på Katrinelundsgymnasiet, handbollslinjen.
Och det började helt enkelt ta knäcken på mig. Tidiga morgnar med tuffa träningar, sena kvällar med ännu mer handboll och lite tid för att plugga.
Mobilen tjöt till i fickan, och fasten mina armar var fastklämda mellan fyra andra personer, så lyckades jag fiska upp den och dra fingret över skärmen för att läsa smset.
'VART ÄR BUSSEN, SOFE!?' stod det med stora bokstäver, och inte det där hjärtat som hon alltid hade med.
Hon, ja, jag behövde inte ens titta på avsändaren för att veta vem som skickat det.
Jag svarade med ett brett flin lekandes på läpparna. 'Ledsen, Penn, vi har redan kört förbi din hållplats... Jag trodde du var sjuk.'
Det dröjde inte ens en minut innan jag fick ett svar. Avsändare: Penelope Frelope, min bästa vän och klasskompis.
'SOFIE!!! DU VET ATT JAG ALLTID RINGER NÄR JAG ÄR SJUK!'
Jag kunde inte låta bli att skratta högt, och många blickar vändes mot mig i samma ögonblick som jag tystnade och tittade ner.
Mina fingrar hamrade mot mobilens blanka skärm, och svaret blev slarvigt: 'Sjokade bar, busseb kmr te din hpllplaats nyu. Har skämt ur mej. Ihen.'
Bussen saktade in och stannade på Penns hållplats. Man kunde höra hur hon röt åt folk hon passerade påväg mot mig.
När hon slutligen kom fram såg hon trött och sur ut. Men också road och hånfull. "Vad för pinsamt?" skrattade hon med sin pipiga, men stora stämma.
Nån kille i våran ålder skrattade lågt, och jag höjde surt på ögonbrynen.
***
När vi bytt om och stod färdiga i den stora handbollssalen kom våran handbollstränare och mentor Hasse vankade in genom dörren. Tillsammans gick en brunhårig, halvbekant kille.
"Hör upp!" ropade Hasse. Alla tystnade tvärt. "Jag är lite..." rösten skar sig och han började om, lägre. "Jag är lite hes idag, så ni får vara extra tysta."
Och det var tystare än någonsin när han förde den nya killen framför sig. "Det här är Nicklas, och han ska börja i eran klass."
Många tjejers ögon började glittra när de granskade den solbrände, muskulösa nya grabben som skulle bli ännu en träningsnörd på Katrinelund.
"Men det är ju mitt i terminen!" vrålade Thomas, som - fram till nu - varit tjejernas favorit.
"Nicklas har flyttat hit från Spanien, och behöver börja skolan direkt."
Så, då var vi alltså 26 elever i klassen...
Jag blåste surt bort håret i pannan när jag såg att killen var han som skrattat åt mig på bussen.
Medan Nicklas gick runt och hälsade på alla, fortsatte Hasse. "Nicklas kan inte svenska så bra, så jag hoppas att ni hjälper honom tills han lärt sig."
När den där solbrända handen sträcktes fram mot mig, som stod sist i ledet, presenterade han sig som Nicklas Santana.
"Sofie Nordström. Kalla mig Sofe."
"Sofe", log han. Retsamt. Han kom ihåg min lilla bussinsident.
"Så!" ropade Hasse med skälvande röst. "Då kör vi igång. Det blir mycket match idag, men vi kör den vanliga uppvärmningen.
***
Jag spelade somvanligt mittnia, och med all otur i världen gjorde också Nicklas det.
"Hjälp!" ropade jag varje gång han kom mot mig, och Tedde och Thomas kom till min undsättning.
Efter matchen flinade Nicklas mot mig, och jag blängde surt tillbaka.
Inte för att han hade gjort mig något, jag var bara sur. På honom? Förmodligen.
Många tjejer gick fram och frågade honom saker - oviktiga saker, som vad han hade för färg på tandborsten - bara för att få prata med honom.
Men inte jag. Och inte Penn.
"Det där är läskigt, Sofe", muttrade hon medan vi ensamma satt och tejpade loss varandras skador.
"Instämmer. Jag undrar om det skulle bli likadant om typ... Theo eller någon började i klassen."
Jag kände av att hon också tänkte på min storebror.
"Förmodligen." Hon tittade menande på mig.
Jag ruskade på huvudet. Han var egentligen inte den nörden jag sökt efter - snarare en sistaårselev på samma linje som jag, och med en plats på 'det högsta bordet'.
"Conny, då? Min granne?"
Den tyckte Penn lät bättre. "Det skulle definitivt inte bli samma sak med en 'eat-sleep-game' kille... En spanjor är väl vad alla tjejer vill ha?"
Vi skrattade länge, men var helt tysta när resten av tjejerna kom in i omklädningsrummet och viskade fnittrande till varandra.
Hope you like it?
jag har döpt den till Fritt Flygande, och den kommer att handla om ett tufft tonåringsliv,
så tja, följ den helt enkelt ;)
Del 1 - Elev 26
Efter att ha sprungit ifatt bussen, armbågat mig fram i det fullpackade utrymmet och tillslut fått tag i en stång att hålla i stod jag utmattad i fordonet.
'Bara en halvtimmes bussresa', tänkte jag varje morgon när jag stressat på bussen och funnit några lediga decimeter.
Och den stora träningsväskan gjorde det inte lättare för mig.
Det här var mitt andra år som elev på Katrinelundsgymnasiet, handbollslinjen.
Och det började helt enkelt ta knäcken på mig. Tidiga morgnar med tuffa träningar, sena kvällar med ännu mer handboll och lite tid för att plugga.
Mobilen tjöt till i fickan, och fasten mina armar var fastklämda mellan fyra andra personer, så lyckades jag fiska upp den och dra fingret över skärmen för att läsa smset.
'VART ÄR BUSSEN, SOFE!?' stod det med stora bokstäver, och inte det där hjärtat som hon alltid hade med.
Hon, ja, jag behövde inte ens titta på avsändaren för att veta vem som skickat det.
Jag svarade med ett brett flin lekandes på läpparna. 'Ledsen, Penn, vi har redan kört förbi din hållplats... Jag trodde du var sjuk.'
Det dröjde inte ens en minut innan jag fick ett svar. Avsändare: Penelope Frelope, min bästa vän och klasskompis.
'SOFIE!!! DU VET ATT JAG ALLTID RINGER NÄR JAG ÄR SJUK!'
Jag kunde inte låta bli att skratta högt, och många blickar vändes mot mig i samma ögonblick som jag tystnade och tittade ner.
Mina fingrar hamrade mot mobilens blanka skärm, och svaret blev slarvigt: 'Sjokade bar, busseb kmr te din hpllplaats nyu. Har skämt ur mej. Ihen.'
Bussen saktade in och stannade på Penns hållplats. Man kunde höra hur hon röt åt folk hon passerade påväg mot mig.
När hon slutligen kom fram såg hon trött och sur ut. Men också road och hånfull. "Vad för pinsamt?" skrattade hon med sin pipiga, men stora stämma.
Nån kille i våran ålder skrattade lågt, och jag höjde surt på ögonbrynen.
***
När vi bytt om och stod färdiga i den stora handbollssalen kom våran handbollstränare och mentor Hasse vankade in genom dörren. Tillsammans gick en brunhårig, halvbekant kille.
"Hör upp!" ropade Hasse. Alla tystnade tvärt. "Jag är lite..." rösten skar sig och han började om, lägre. "Jag är lite hes idag, så ni får vara extra tysta."
Och det var tystare än någonsin när han förde den nya killen framför sig. "Det här är Nicklas, och han ska börja i eran klass."
Många tjejers ögon började glittra när de granskade den solbrände, muskulösa nya grabben som skulle bli ännu en träningsnörd på Katrinelund.
"Men det är ju mitt i terminen!" vrålade Thomas, som - fram till nu - varit tjejernas favorit.
"Nicklas har flyttat hit från Spanien, och behöver börja skolan direkt."
Så, då var vi alltså 26 elever i klassen...
Jag blåste surt bort håret i pannan när jag såg att killen var han som skrattat åt mig på bussen.
Medan Nicklas gick runt och hälsade på alla, fortsatte Hasse. "Nicklas kan inte svenska så bra, så jag hoppas att ni hjälper honom tills han lärt sig."
När den där solbrända handen sträcktes fram mot mig, som stod sist i ledet, presenterade han sig som Nicklas Santana.
"Sofie Nordström. Kalla mig Sofe."
"Sofe", log han. Retsamt. Han kom ihåg min lilla bussinsident.
"Så!" ropade Hasse med skälvande röst. "Då kör vi igång. Det blir mycket match idag, men vi kör den vanliga uppvärmningen.
***
Jag spelade somvanligt mittnia, och med all otur i världen gjorde också Nicklas det.
"Hjälp!" ropade jag varje gång han kom mot mig, och Tedde och Thomas kom till min undsättning.
Efter matchen flinade Nicklas mot mig, och jag blängde surt tillbaka.
Inte för att han hade gjort mig något, jag var bara sur. På honom? Förmodligen.
Många tjejer gick fram och frågade honom saker - oviktiga saker, som vad han hade för färg på tandborsten - bara för att få prata med honom.
Men inte jag. Och inte Penn.
"Det där är läskigt, Sofe", muttrade hon medan vi ensamma satt och tejpade loss varandras skador.
"Instämmer. Jag undrar om det skulle bli likadant om typ... Theo eller någon började i klassen."
Jag kände av att hon också tänkte på min storebror.
"Förmodligen." Hon tittade menande på mig.
Jag ruskade på huvudet. Han var egentligen inte den nörden jag sökt efter - snarare en sistaårselev på samma linje som jag, och med en plats på 'det högsta bordet'.
"Conny, då? Min granne?"
Den tyckte Penn lät bättre. "Det skulle definitivt inte bli samma sak med en 'eat-sleep-game' kille... En spanjor är väl vad alla tjejer vill ha?"
Vi skrattade länge, men var helt tysta när resten av tjejerna kom in i omklädningsrummet och viskade fnittrande till varandra.
Hope you like it?
