Fritt Flygande - Varning
Del 2

Väl inne på första lektionen, med Katarina (Katarina-som-gillar-alla-snygga-ungdomskillar) våran fröken, trädde Nicklas in med tajta märkeskläder och kritvita sneakers. Alla småpratande tjejer tystnade och iakttog honom med dreggel i mungipan.
Fint - han var en Spansk bratt.
När Katarina fick syn på Nicklas fixade hon snabbt så att han satt längst fram i klassrummet - vilket betydde att halva klassen fick byta platser.
Tillslut hamnade Penn bredvid Nicklas på vänster sida, och hon drog sin stol så långt åt sidan hon kunde. Det skrattade han åt.
Jag hamnade i min tur till vänster om Penn, och hamnade hyffsat långt ifrån Nick.
Nick! Herregud, hur tänker jag? Jag har tydligen gett honom ett smeknamn - redan.

***

Mot lektionens slut hade Penelope glidigt så långt åt sidan att hon hängde över min bänk, och jag skrattade åt henne.
Det gjorde Nick ock... Nicklas, menade jag. Nicklas. Det gjorde Nicklas också.
När jag märkte det slutade jag genast skratta, men han fortsatte.
Katarina upptäckte att vi hade skrattat åt samma sak, och jag fick genast en utskällning om att jag var för högljud.
Tillslut släppte hon i alla fall ut oss på rast.
Det fanns en sak jag ville göra innan jag gick till nästa lektion, och på något sätt kändes det som om det var bäst att jag gjorde det så fort som möjligt.
Jag sa till Penn att jag skulle gå på toa, och att vi skulle mötas utanför Matte-salen.
Men istället för att vända runt hörnet mot toaletterna, började jag springa för att leta upp Nicklas skåp. Någonstans i närheten av alla andra andraårs elever vore det väl vara?
Jag hade tänkt gå förbi lite diskret - som om jag inte alls letat upp honom - och framföra det jag ville ha sagt, men med min otur råkade jag gå rätt in i honom när jag svängde runt hörnet för att komma till samma korridor som jag hade mitt skåp i.
Han skrattade högt när jag landade hårt på baken.
"Jag ville bara varna dig för Katarina", muttrade jag, reste mig upp och borstade av mig. "Hon är lite... Äcklig, eller vad man ska säga."
Han flinade. "Märkte det."
Jag kunde inte låta bli att bli förvånad över hans perfekta svenska.
"Du kan flytande", konstaterade jag.
"Svenska, ja." Han fortsatte flina. "Alla tror att jag inte kan någon ting."
"Hm", muttrade jag, vände på klacken och började gå mot matten.
"Profesor de matemáticas, entonces?" ropade han efter mig.
Vilken himla fråga.
"Matte läraren är helt ofarlig", fnös jag utan att vända mig om.
Han sprang snabbt ikapp mig. "Kan du spanska?"
"Jag har läst det sen sexan", sa jag kort.
"Impresionante", flinade han.
"Jätte imponerande", muttrade jag sarkastiskt och svängde in till mattesalen, där jag satt säkert bredvid Penn.

tjoooooho ;D Del 2 då ;D